Att fortsätta gå..

Vägarna jag har gått på ligger bakom mig nu. 
De nyfikna stegen vill trampa upp nya stigar.  
Vandringen har börjat.  

Ibland flyger jag fram med lätta steg och tyngdlöshet som bärs av vinden. Vissa dagar stampar jag på samma ställe med taggbuskar som river mina smalben. 
Vänd om ropar det rädda. Du skadar bara dig själv ropar den falska omtanken. 

Så står jag bara där vissa dagar. Oförmögen att varken välja det ena eller det andra. För jag vet att jag redan har valt. Frågan handlar inte om att jag ska gå utan hur.  

Ska jag hoppa över älven, ska jag klättra upp i trädet, hur omfamnar jag den solstänkta bergsklippan? 
Glädjen är min GPS men kartor har aldrig varit min grej att läsa. Kanske är det bra. Kanske betyder det att det ligger en förmåga i min ryggsäck att hitta min egen väg fram. Tacksamt vilar jag i att det nyfikna modet knuffar mig ett steg i taget. 

Jag ser att någon har gått här tidigare. Men vi kommer från olika stigar och just här korsas våra steg. Mina i nuet, dina i historien. Du har banat väg för mig och jag är dig evigt tacksam. Frustrationen grymtar att vi kanske inte har samma slutdestination eller lika behov av rastplatser med havsutsikt och nakenbad i klara vattenfall. Men jag vet att vår gemensamma sträcka ger mig hopp att denna väg är möjlig. 

Vissa sträckor vill jag blunda för allt det där jag vet. Att undgå mödan som är vägen värd. Kampen är lika härlig som besvärlig och vildhjärtat vill inget hellre än att rida fram i full galopp. Taggtrådarna river och sliter anklarna mot marken, jorden. Där allt måste få börja, där allt ska gro. 
Varje etapp kräver sina steg. Jag vill strunta i mellanrummet. Vill att skarvarna ska gå i varandra. Jag tycker mig inte ha tid med att dingla med benen på gärdsgårdsgrinden. Förnuftet vet att även mentala och själsliga muskler har växtvärk och ett obehagligt gnissel i ligamenten. Vill trots insikten slingra mig ur greppet. I drömbilden är jag en smidig panter, född att kasta mig från gren till gren. 

Acceptansen. Svaret. Det nödvändiga sällskapet längs resan. Sovsäcken att krypa in i när natten sänker sig.  

Att lära mig stå ut med skoskavets obehag.  
Att inte veta vilket håll jag vill gå i korsningen. 
Jag släpper potentialen fri. Vad jag ska bli. Mer jag. 

​Att det enda jag vet är att jag måste fortsätta gå och lita på att stegen tar mig på den resa jag är menad att få uppleva.