Ballonger vid liv

Ballonger vid liv

En efter en blåste jag upp dem. En efter en har spetsen spräckt hål i dem.
Jag trodde aldrig att jag kunde flyga. Men jag visste att ballonger av drömmar skulle få mig att lyfta. Gå lätta steg. Tacksamma ögon. Dela med mig av överflöd. Till sist skulle vi flyga med gemensam kraft. Alla ballonger i en stor vind av hopp.

Jag behandlade varje ballong varsamt. Förundrades av olika färger och former. Höll hårt i bandet vissa stunder och släppte taget andra. Jag hade jobbat hårt. Blåst ut varenda luft jag hade i mig. Vilade en stund och fortsatte med obotlig tro att ge syre.

Jag var inte så stolt som jag förväntade mig. Är inte bra på den delen. Ofta är jag redan på väg mot nästa äventyr.

Vissa ballonger sprack längs vägen. Jag lade det skrumpna skalet i fickan och tänkte att det är så som det måste få vara. Ska jag ha en heliumballong i min hand så kommer den tillbaka. Annars var det inte meningen.

Jag byggde en bänk där ballonger kunde förankras. Knytas fast. Leva sitt liv i frihet. Jag målade den i tillitens färg. Spikade den med mod och slipade den med ödmjukhet. Satte mig ner. Njöt en stund av bubblet i magen, förväntningarnas blick och kraften som vaggade mig i att hur det än blir så blir det bra. Så som det var tänkt.

Sen kom stormen. Ingen kunde förutse. Alla drabbas. Jag satt kvar. Länge med hoppet vid min sida. Första ballongen smällde snabbt. Det här fixar sig. Andra kom väntat. All styrka jag byggt upp stod tryggt kvar. Sen small det utan kontroll. Ett hagel av vita nålspjut och inget jag gjorde kunde skydda tunna hinnor av drömmar. Jag bara satt där. Såg på hur ballongerna försvann. Smack. Smack. Smack. Försökte tänka nytt. Blåsa liv i nya gummipåsar. Detta var inte den sorten jag var van vid. Tog sats och blåste med full kraft men inget hände. Som att luften hamnade utanför och jag blev yr. Förvirrad.
Virade ner några ballonger som fortfarande levde och höll de varsamt och nära. Men den här stormen har egna villkor.

Bänken är nött och stött nu. Jag sitter inte där med glädje längre. Jag vet knappt om jag vill gå dit igen. Drar mig undan. Skriver om historien. Inte så som jag vill, mest så som jag orkar. Jag ser ballonghimmeln framför mig. Känner lätta steg och vägen mot det som får oss att lyfta. Men kraften är slut. Jag orkar inte blåsa mer liv i det som inte finns just nu. Jag önskar så att jag kunde bära men just nu vill jag bara bli buren. Av vad och vem är oklart. Så som mycket är just nu.

Jag ska bära på bänken för levande liv igen. Framåt. Till en annan plats med en ny visshet och en större tro. Men inte idag. Kanske inte imorgon heller. Men en dag. En tid. En plats. En bänk. Full av förankrade ballonger.