Behöva & behövas - 20 år tillsammans

Han är min.
Jag är hans.
Fler år tillsammans än vad jag har levt utan honom.

Jag vet var jag slutar. Jag vet var han börjar.
Vi har inte vuxit samman. Men vi har växt tillsammans. Håller varandra om ryggen. Peppar varje flygtur. Firar varje seger. Tar emot den som med trasig vinge tar sig över tröskeln efter krasch.

Lika lite som jag vill kan jag leva utan honom. Jag vet att det går, eftersom allt gör det, på ett eller annat sätt. Men känslan är att jag inte skulle kunna. Jag vill inte klara mig själv.
Styrkan finns. Envisheten backar upp trägen. Men innehållet hade aldrig kunnat vara så vackert, om han inte var där, om han inte var här.

Jag tror aldrig jag slutat, jag minns inte ens när jag började, det känns som att med honom har jag alltid gett mig hän. Släppt taget. Landat i tryggt förvar. Det blir så tydligt att han fyller upp där jag inte räcker till. När barnens frågor skapar kortslutning i min hjärna är det hans röst som svarar på frågorna. När nyheterna biter sig fast min själ så bänder han försiktigt bort huggtänderna.
När paniken stiger i grader är det han som kyler ner. När jag gasar utan koll på bensin är det han som vevar ner rutan och diggar i takt med musiken så länge det varar. Och när allt tar slut kan jag alltid lita på att han finns där och Mcgyvar fram en lösning så att något nytt kan börja.

Jag älskar att behöva honom. Jag älskar att han behöver mig. För att han uppskattar min glöd, min eld, min aska. Att han får lära känna lika många nya sidor av mig som han tvingas möta av sig. Det är sällan tråkigt med det vi kallar oss. Ofta bökigt. Ibland lite stökigt. Inte riktigt klart någonstans.
Alltid tillräckligt okej om vi ser det på avstånd. Vi fogar på fel ställen, skarvar som vi känner för det vid mönsterpassningen, skjuter på volley och satsar från höften. Men vi tror alltid på varandra.
Unnar oss givandets glitter. Turas om. Fyller i. Fyller ut. Går bakom, framför och bredvid.  
​För att jag älskar. För att jag blir älskad. För att vi älskar.