Mina ord

Livet gör ont. Punkt.
Jag ska inte ljuga och säga att du ska tänka positivt. Sjunga högt eller gurgla dig med salt i en vecka och sen är livet fest.
Smärtan är en del av livet. Så jäkla provocerande att läsa. Nästan lika provocerande att skriva. Då måste jag ju stå för det. Inse. Begripa. Kanske förhålla mig till det. Kanske på sikt acceptera.
 
Ibland gör det ont. Okej. Varken mer eller mindre. Varken fel eller rätt. Bara det som är. Vilken plats det ska få ta. Vad jag tänker om det jag känner. Vad jag tänker om det jag tänker. Vad jag känner om det jag tänker.
 
Jag vill inte vara förnuftig. Jag vill inte skriva lätta ord om det som är så förbannat svårt. Jag vill inte förenkla kampen. Jag vill inte förminska den hopplöshet som tar över oss alla ibland. Vissa hela tiden.
 
Därför vill jag skriva om det. Därför vill jag inte skriva om det. För jag vill så gärna att orden ska få vara våra hjältar som finns för oss när inget annat tycks göra det. Men ibland blir det bara meningar med tomt innehåll. Som en bruksanvisning ingen ändå orkar läsa. Ett recept som ingen orkar följa.
 
Jag vill att mina bokstäver ska skrivas på ett osynligt papper där man måste gnugga bort det svarta för att läsa vad som står där under. Där de som vill träffas mitt i kan känna att de fått ett hemligt meddelande från någon som vet. Som fattar. Som inte fattar. Men som försöker ändå. Som vill. Som vågar. Som ibland inte, absolut inte vågar.
 
Det är där jag vill mötas. Bakom förväntade tecken. Bakom korrekta stavelser och slagkraftiga budskap. För det finns något där efter. Där emellan. När meningar tar slut. När kraft ska finnas. Steg utan riktning ska tas. Det är där orden måste få kännas som mest. Upplevas. Trösta. Vilja. Förlåta. Lysa upp. Hoppas.
 
Jag älskar vackra meningar. Men jag lever för att säga saker på sätt så att det fula får finnas även i solens strålar med tårar på kinderna.