Att ha värk i själen ibland.
Vissa har återkommande fysisk influensa. Andra får en mental variant. Det finns ingen salva som tar bort det. Inga röntgenbilder kan förklara vad som är brutet, trasigt eller ur led. Så inga gips kan heller laga. Inga bandage kan linda om. Det är svårt att förlika sig med det ibland. Att inte känna sig som en bluff, att inte tänka att man är en looser som borde kämpa mer. Bara för att något inte syns betyder det inte att det det inte känns. Ibland gör såren på insidan mer ont än skaven på utsidan. Men ingen kan veta om vi inte vågar berätta om det som ingen kan se. Vi har alla ett ansvar att vara en del av förändringen, att våga bära våra ärr på utsidan och berätta om vart de kommer ifrån. Så att vi har mod och kraft att stå upp för oss själva i både våra mörka och ljusa stunder.
0 Comments
Han är min.
Jag är hans. Fler år tillsammans än vad jag har levt utan honom. Jag vet var jag slutar. Jag vet var han börjar. Vi har inte vuxit samman. Men vi har växt tillsammans. Håller varandra om ryggen. Peppar varje flygtur. Firar varje seger. Tar emot den som med trasig vinge tar sig över tröskeln efter krasch. Lika lite som jag vill kan jag leva utan honom. Jag vet att det går, eftersom allt gör det, på ett eller annat sätt. Men känslan är att jag inte skulle kunna. Jag vill inte klara mig själv. Styrkan finns. Envisheten backar upp trägen. Men innehållet hade aldrig kunnat vara så vackert, om han inte var där, om han inte var här. Jag tror aldrig jag slutat, jag minns inte ens när jag började, det känns som att med honom har jag alltid gett mig hän. Släppt taget. Landat i tryggt förvar. Det blir så tydligt att han fyller upp där jag inte räcker till. När barnens frågor skapar kortslutning i min hjärna är det hans röst som svarar på frågorna. När nyheterna biter sig fast min själ så bänder han försiktigt bort huggtänderna. När paniken stiger i grader är det han som kyler ner. När jag gasar utan koll på bensin är det han som vevar ner rutan och diggar i takt med musiken så länge det varar. Och när allt tar slut kan jag alltid lita på att han finns där och Mcgyvar fram en lösning så att något nytt kan börja. Jag älskar att behöva honom. Jag älskar att han behöver mig. För att han uppskattar min glöd, min eld, min aska. Att han får lära känna lika många nya sidor av mig som han tvingas möta av sig. Det är sällan tråkigt med det vi kallar oss. Ofta bökigt. Ibland lite stökigt. Inte riktigt klart någonstans. Alltid tillräckligt okej om vi ser det på avstånd. Vi fogar på fel ställen, skarvar som vi känner för det vid mönsterpassningen, skjuter på volley och satsar från höften. Men vi tror alltid på varandra. Unnar oss givandets glitter. Turas om. Fyller i. Fyller ut. Går bakom, framför och bredvid. För att jag älskar. För att jag blir älskad. För att vi älskar. Jag letar efter en stor sten förankrad i marken. Men så fort det blir för stadigt så hoppar jag vidare till den okända gärdsgårdens rangliga mur.
Stunden när jag är på väg balanserar jag som vackrast. Tillfreds på väg mot något jag ännu inte vet men hoppas ska bli. Jag har gjort det så många gånger förut. Måndagar och nystart. Nya träningsprogram och detoxar. Kvällsdrömmar med Google, utbildningar och platsannonser. Byta plats på en byrå. Rensa en låda och tro på att den kommer se ut så för all framtid. Göra om, göra rätt. Outtröttligt tro på att denna gång har jag lärt mig. Nu blir något annorlunda. I vindens svep blir jag lugn. I vågens kraft hittar jag min. Att komma fram är bara vad jag tror att jag vill. Resan är mitt hem. Rastplatserna och de nya stoppen min vila. Jag vill leva enkelt men inte likadant som igår. Jag vill putsa på allt det fina men på nya sätt. Jag vill ta hand om allt jag älskar, vårda med vackra vyer och nya horisonter. Alltid på väg är kanske inte detsamma som att aldrig vara hemma. Att känna så stort att inte allt får plats kräver kanske en gårdag, ett nu och ett imorgon. Lekfullt hoppa från det som inte var jag till något som verkligen kan bli. Möta mig själv på mitten, speglandes i det vatten som ger ringar på vattnet. Stanna. Stanna upp ett slag. Kanske bara för idag. Ett djupare andetag. Här är jag. Nu men kanske inte sen. Allt jag vet är att jag idag är den. Sen skiftar jag färg och byter bo. För att det är mitt sätt att kunna tro. På att det kommer vackra blad att förälska mig i. På samma sätt som alla jag blir ett vi. Från en puppa till ett liv. Obalanserat och stadigt, i ett skiftande rike hittar jag mitt driv. Tack för stormen. Tack för det grå. Tack för soluppgång och en hoppfull himmel blå. Livet gör ont. Punkt.
Jag ska inte ljuga och säga att du ska tänka positivt. Sjunga högt eller gurgla dig med salt i en vecka och sen är livet fest. Smärtan är en del av livet. Så jäkla provocerande att läsa. Nästan lika provocerande att skriva. Då måste jag ju stå för det. Inse. Begripa. Kanske förhålla mig till det. Kanske på sikt acceptera. Ibland gör det ont. Okej. Varken mer eller mindre. Varken fel eller rätt. Bara det som är. Vilken plats det ska få ta. Vad jag tänker om det jag känner. Vad jag tänker om det jag tänker. Vad jag känner om det jag tänker. Jag vill inte vara förnuftig. Jag vill inte skriva lätta ord om det som är så förbannat svårt. Jag vill inte förenkla kampen. Jag vill inte förminska den hopplöshet som tar över oss alla ibland. Vissa hela tiden. Därför vill jag skriva om det. Därför vill jag inte skriva om det. För jag vill så gärna att orden ska få vara våra hjältar som finns för oss när inget annat tycks göra det. Men ibland blir det bara meningar med tomt innehåll. Som en bruksanvisning ingen ändå orkar läsa. Ett recept som ingen orkar följa. Jag vill att mina bokstäver ska skrivas på ett osynligt papper där man måste gnugga bort det svarta för att läsa vad som står där under. Där de som vill träffas mitt i kan känna att de fått ett hemligt meddelande från någon som vet. Som fattar. Som inte fattar. Men som försöker ändå. Som vill. Som vågar. Som ibland inte, absolut inte vågar. Det är där jag vill mötas. Bakom förväntade tecken. Bakom korrekta stavelser och slagkraftiga budskap. För det finns något där efter. Där emellan. När meningar tar slut. När kraft ska finnas. Steg utan riktning ska tas. Det är där orden måste få kännas som mest. Upplevas. Trösta. Vilja. Förlåta. Lysa upp. Hoppas. Jag älskar vackra meningar. Men jag lever för att säga saker på sätt så att det fula får finnas även i solens strålar med tårar på kinderna. Idag är jag mamma till en tonåring. 13 år. Jag minns omedelbar kärlek den där lördagsmorgonen klockan 10.52 så glasklart. Hur jag trodde att jag skulle dö i tjugo timmar under förlossningen. Slitas sönder av egen maskin. Jag kunde inte förstå hur andra som gjort det här kunde klara av att inte tappa förståndet när det kändes som att hela mitt väsen vreds i bitar. Totalfokus för att hålla ihop. 10.53 var all smärta borta. Utbytt mot matta-undanryckt-under-fötterna svimlande tokkärlek. Doften från ditt hår. Isvattnet på landstingsbordet. Hjärtats expansion. Dagen som blev den bästa i mitt liv. Vi kastade oss ut och flög. Det finns liksom inte så många andra valmöjligheter. Som förälder får man bygga planet medan man flyger. Besättningen lämnar sina platser med omedelbar verkan. Premiärfärden är så skakig och prio handlar om att överleva. Lägga allt annat åt sidan. Första landningen är en oerhörd lättnad och lycka. Att lära med tiden. Stundtals är det molnfritt och bästa förutsättningarna. Utan förvarning drar åskan in, lufthål, lampor som blinkar och passagerare som spyr. Ibland så nära att störta men sen lyckan av att komma upp, få se dig använda dina vingar. Du har sett mig gråta nästan lika många gånger som jag sett dig. Du har fått mig att skratta mer än någon annan. Vi har suttit i rädsla tillsammans under täcket i ditt rum när stormar dragit in. Vi har skrikit på varandra. Sagt ord vi ångrar. Turats om att tjata om saker vi vill ha eller beteendebeställningar. Besvikna miner. Dörrar som smälls. Smygande ånger. Kramar och sms. Jag trodde att jag skulle bli en annan mamma. Med större bullbak och mer bus. Matchande kläder och mumsig raw food som alla skulle tycka om. I fantasin är timmarna fler, tålamodet större och livet mycket enklare. Det är så mycket jag vill göra för dig. Så många dörrar jag vill öppna eller fönster att krossa. Lejonmamman i mig vill skydda dig från allt. Kasta dig upp i manen och galopperande visa dig världen. Slåss mot alla faror. Men jag vet att du måste få göra på ditt sätt. Se dina sanningar, välja dina vägar. Såras. Läka. Lära. Leva. Men jag går bredvid. Stolt över den du är. Trygg över den kompass du bygger inom dig. Fylld av kärlek, alltid oavsett. Du visade mig en plats inom mig jag inte visste fanns. Du gav mig en kärlek som aldrig kan mätas. Du fick mig att inse vad livet kan vara. Idag firar vi dig. Livet. Lyckan. Att få ha dig i våra liv. Tack för varenda sekund du har varit hos mig. Det finns inget som kan beskriva hur mycket jag älskar dig. ”Att inte veta är också en bra plats att börja på”. Det är en mening som jag tar med mig från sommarens lilla läsning. Vissa ord hittar sin plats direkt. Lägger sig till rätta och bäddar tvivel med hopp. Jag har ingen storslagen, flashig femårsplan. Vet knappt vad vi ska äta till middag imorgon. Drömmer och fantiserar. Önskar och hoppas men vet att livet alltid har sin egen agenda. De senaste månaderna har planering fått ett nytt perspektiv. ”Försök gissa, säger livet. Men jag gör ändå som jag vill”. Ibland är det som att jag tror att omåttligt tänkande kan få mig att slippa undan smärtan. Att tillräckligt mycket kontroll gör att inget ska gå fel. Som att överdriven oro bygger broar till en skyddad ö där mina nära och kära bara har det bra. ”Du behöver inte veta så himla mycket eller tänka ännu mer, du behöver bara veta nästa steg. Inte imorgon eller nästa månad. Idag! Vad står näst på tur?” Det knakar från tänkandet. Sätter skygglappar för det jag känner. Tappar kontakten däremellan. Kroppen talar alltid sanning men jag försöker manipulera till mer önskvärda svar. ”Vad var det jag sa?”, svarar framtiden lite längre bort. Jag håller för öronen för jag vill inte höra andras planer för mig. Kan inte ens höra mina egna. Jag har fullt upp med att översätta samtalen från hjärta och mage. Transkribera tankarna till känslornas kanaler. Sammanfatta och lägga min röst i livets postfack. Ogiltigförklarad ändå. Livet händer. Två steg åt höger. Upp på tå. Pausa. Dansa på en annan bana. Krokna. Titta på. Frustration bränner till i källaren som snickrar nya försök. Sucka uppgivet och förvrida ansiktet i omogen grimas. Genomskådad. ”Man får inte alltid ihop det mamma. Men det det blir som det ska ändå”, säger den trettonåring jag aldrig vill sluta lyssna på. Han kramar mig. Jag låter mig få slappna av för en halv sekund. Tankstation. Älskas. Av alla mästare jag lär av så står den finaste jag vet hemma hos mig med fötterna på tandborstfläckigt badrumsgolv med hemkunskapsbok i handen och armen om sin trötta mor. Att få ta emot kan också vara det vackraste sättet att ge på. Men just där, just då, var det han som gav mig. Ett ögonblick av sinnesro, en kärlekspil av stolthet och en avklippt kontakt för att det inte är meningen att allt ska gå ihop. Vi är inte skapta för att vara tillräckliga eller kunna göra allt själva. Vi är här för att göra tillsammans. Behöva och behövas. Att i tillhörighet få gå på vägar där vi inte vet vad vi ska. Erika
Det finns ställen man kommer till och känner sig alldeles vilsen och fel. Så finns det rum där man direkt känner sig bekväm och välkommen så fort man satt sina skor innanför tröskeln. Det finns värdinnor som skickar fantastiska inbjudningskort, pyntar på ett helt otroligt sätt och bjuder på exklusiva snittar på silverfat. Så finns det värdinnor som precis kommit ut från duschen när gästerna kommer. Med blött och okammat hår tar emot dig med första bästa outfit hon fick tag i när hon sprang ner för trappan. Ni dukar tillsammans. Ni hjälps åt att hacka sallad och vika hushållspapper till servetter. Ni tar vid där ni slutade med noll i startsträcka. Hon får dig alltid att känna dig som hemma. För ni gråter tillsammans vid disken. Ni skrattar tillsammans runt bordet. Ni dansar barfota på trägolvet för ni fick feeling. Ni sover över i en hängmatta efter att ha stjärnhimmelstirrat er till sömns tillsammans. Det är få människor som får dig att känna dig riktigt som du. Det är få människor som får dig att känna dig som en nära vän. Det är få människor som har plats för hela dig. Det är få människor som bjuder på hela sig. Jag är inte svårflörtad men kräsen när det gäller att släppa in och hålla kvar. Det enkla behöver serveras med komplexitet. Djupa dyk och lättsam yta. Dragplåster och ankare. Ge mig snabba växlar och stubbande stilla. Hon har varit en person i mitt liv i flera år. En viktig person. Fast vi aldrig setts. Vi har hörts. Och sånt räknas också. I mitt liv. Hon har en plats där. På ett sätt som jag vissa dagar kan förklara och andra inte. För jag läser hennes ofiltrerade ord och får komma det vackraste jag vet nära. Jag får inspireras av hennes rörelse och kraftfulla revolution. Hon ger mig motstånd och magi i perfekt skiftande nyans. Alltid kryddat med mänsklighet. Hon säger det nödvändiga med lika mycket omfamning som bränsle. Det gör aldrig ont för hennes röst talar av värme och galen generositet. Hon visar mig vägar. Syr mina vingar och puttar mig ut för att flyga. Hon inspirerar och underhåller. Är en frizon och växtplats på samma gång. I hennes spegling blir skavanker avskavd guldkant som berättar om liv. Hon. Har gjort skillnad för mig. För många andra. Tack vare bjussighet. Tack vare kunskap. Tack vare magi & mänsklighet. Tack för att du öppnar upp ditt hjärta och tack för att du bor i mitt. ❤️ Gå in till hennes rum www.träningsrevolution.se och bli en del av något helt fantastiskt. Erika. Tack för att du finns. Tack för att du gör skillnad för mig. Tack för att jag får göra skillnad genom dig. ❤️ Ballonger vid liv
En efter en blåste jag upp dem. En efter en har spetsen spräckt hål i dem. Jag trodde aldrig att jag kunde flyga. Men jag visste att ballonger av drömmar skulle få mig att lyfta. Gå lätta steg. Tacksamma ögon. Dela med mig av överflöd. Till sist skulle vi flyga med gemensam kraft. Alla ballonger i en stor vind av hopp. Jag behandlade varje ballong varsamt. Förundrades av olika färger och former. Höll hårt i bandet vissa stunder och släppte taget andra. Jag hade jobbat hårt. Blåst ut varenda luft jag hade i mig. Vilade en stund och fortsatte med obotlig tro att ge syre. Jag var inte så stolt som jag förväntade mig. Är inte bra på den delen. Ofta är jag redan på väg mot nästa äventyr. Vissa ballonger sprack längs vägen. Jag lade det skrumpna skalet i fickan och tänkte att det är så som det måste få vara. Ska jag ha en heliumballong i min hand så kommer den tillbaka. Annars var det inte meningen. Jag byggde en bänk där ballonger kunde förankras. Knytas fast. Leva sitt liv i frihet. Jag målade den i tillitens färg. Spikade den med mod och slipade den med ödmjukhet. Satte mig ner. Njöt en stund av bubblet i magen, förväntningarnas blick och kraften som vaggade mig i att hur det än blir så blir det bra. Så som det var tänkt. Sen kom stormen. Ingen kunde förutse. Alla drabbas. Jag satt kvar. Länge med hoppet vid min sida. Första ballongen smällde snabbt. Det här fixar sig. Andra kom väntat. All styrka jag byggt upp stod tryggt kvar. Sen small det utan kontroll. Ett hagel av vita nålspjut och inget jag gjorde kunde skydda tunna hinnor av drömmar. Jag bara satt där. Såg på hur ballongerna försvann. Smack. Smack. Smack. Försökte tänka nytt. Blåsa liv i nya gummipåsar. Detta var inte den sorten jag var van vid. Tog sats och blåste med full kraft men inget hände. Som att luften hamnade utanför och jag blev yr. Förvirrad. Virade ner några ballonger som fortfarande levde och höll de varsamt och nära. Men den här stormen har egna villkor. Bänken är nött och stött nu. Jag sitter inte där med glädje längre. Jag vet knappt om jag vill gå dit igen. Drar mig undan. Skriver om historien. Inte så som jag vill, mest så som jag orkar. Jag ser ballonghimmeln framför mig. Känner lätta steg och vägen mot det som får oss att lyfta. Men kraften är slut. Jag orkar inte blåsa mer liv i det som inte finns just nu. Jag önskar så att jag kunde bära men just nu vill jag bara bli buren. Av vad och vem är oklart. Så som mycket är just nu. Jag ska bära på bänken för levande liv igen. Framåt. Till en annan plats med en ny visshet och en större tro. Men inte idag. Kanske inte imorgon heller. Men en dag. En tid. En plats. En bänk. Full av förankrade ballonger. Jag vaknar i vargtimman. Kan inte somna om. Vad gjorde jag igår? Vad sa jag? Vem såg? Kommer jag kunna visa mig ute igen? Är allt kört nu?
Jag går upp och kissar. Lägger mig igen. Avslappningsandas, kom igen nuet, jag är här. Kunde jag inte bara låtit bli? Hur kunde jag tro att detta var en bra idé? Historien hakar upp sig. Det går inte att somna med attackerande röster som sällskap. Jag ger mig. Gör något annat. Försöker rymma från tankarna en stund. Krypa ut ur obehagsskalet. Måste ut. Ut och andas. Ut och skapa rymd åt mig själv och alla inre gäster som nu ockuperar min ro. Jag drack inte en enda droppe igår. Jag åt nästan inget heller. Däremot så tömde jag allt jag har, allt jag hade inom mig. Gav allt. Det fanns inget kvar. Tomheten efter är inget jag lärt mig hantera ännu. Hålet där kärleken ska fylla på har ersatts av tvivel och grubbleri. Tröttheten gör så med mig. Sårbarheten i att kasta mig ut och flyga är vingligt och kyligt ibland. Jag stod på scen. En plats jag längtat efter. En plats jag drömt om. När solen skiner är det där jag helst vill vara. När mörkret kommer är det definitivt inget ställe för mig. Men jag vet också innerst inne att vi inte ska tvivla på beslut som är fattade i ljuset. Att det är dit jag ska vända mina blad och att det är i den mörka jorden som jag växer. Sårbarheten ömsar skinn på mig. Klär av mig lager av skydd och ifrågasätter. Jag tror att det är bra, för mig. Jag vill kravla, krypa, spotta och slåss om det leder dit jag ska. Att få komma hem. Det får göra ont. Jag blir bättre på att inse att det kanske måste göra ont att växa. Att varje steg präntas in som ett minnesmärke, ett tangentslag i vår historia. Som att inget viktigt får gå obemärkt förbi. Växtvärk. Ibland tar det mig 3 dagar att våga öppna ett mail, ibland tar det mig 3 veckor att våga ringa ett samtal. Ibland tar det 3 månader att våga fråga om något viktigt. Rädslan frågar efter garantier och kontroll. Sårbarheten vet att blottad strupe är att utsätta sig för ovisshet och bedömning. Älska. Hata. Inte bry sig alls. Om det är på riktigt viktigt så känns varje hopp på liv eller död. Kanske kan man samla mod i en säck. Jag är övertygad om att det behöver blandas med vila, humor, omhändertagande och gemenskap. Men mod har ingen ränta utan handlingskraft. Under madrassen finns ingen spänning. Utan att satsa blir det ingen dramatik. En. Dag. I. Taget. Mod kan spridas ut i små portioner. Vissa dagar behöver vingslag andra dagar vill vila. Vi flyger för frihet och vi tankar för trygghet. Jag behöver båda i olika konstellationer. Jag måste få landa. Jag vill lära mig hur jag hittar hållbart bränsle och jag vill på riktigt tro att riktningen jag navigerar mot är min väg oavsett hur många som följer med. Sårbarhetens mantel är stark men de kantstötta banden och de uppslitande hålen behöver kärlek och omsorg innan nästa flygtur.
Inget liv är så starkt som det bredvid döden. När mörkret är som störst ser vi den lilla ljuslågan som klarast. I stunder då rädslan tagit oss tillfånga kan den minsta hjälpande handen vara den som får oss att fortsätta gå. Det är i våra ensammaste stunder som vägen till samhörighet är som viktigast. Som mest utmattad tar vi emot varje ögonblick av energi som en stjärna att samla på himmelen. När tröttheten lagt beslag på oss släpper vilan oss fria. Det är när vi håller på att drunkna som vägen till hjärtat blir vår flytväst att segla på. I andetagets nedslag på botten växlar vändpunkten in nytt liv. Det är när själen kapitulerat som kroppen får ta vid och bära smällar. Det är när kroppen gjort sitt som själen flyger vidare. När stormen ebbat ut kan vi höra tystnad. Först när tonen klingat ut börjar längtan efter fler melodier. I musikens läkande kraft lyssnar vi med alla sinnen. I den djupaste hunger känner vi alla smaker. Det är när vi står utanför vi längtar in Det är först när vi ser att något gått sönder som vi kan laga. Det är när vi gråtit alla tårar klart som vi kan fylla tomheten i hjärtat med kärlek. I det yttersta läget. Är det här livet får kännas som mest? När vi sprungit till mjölksyran tömt allt vi har inom oss. När vi hoppat, krupit, kravlat över varenda hinder och inte vet vart vägen bär. I stunden av att gett sig fullkomligt hän. Tagit allt mod. All kraft. Exponerat sin sårbarhet till max. Varit upprymd av känslornas starkaste kraft. Är det då vi hittar pausen? Lugnet. Livet. Är det här vi tar avstamp i något nytt. Något annorlunda. Något innerligare. Här lämnar jag över mig själv till livet. Här tar något större över. Här får jag vara liten i det stora utan att be om det. I mellanrummet där något tar slut för att något annat ska få börja möts mörker och ljus, liv och död, erfarenhet och förundran. I det mörkaste mullrande blixtrar ljusets kraft och jag får vara med om regnbågen som bär. |