Sårbarhetsbakfylla

Jag vaknar i vargtimman. Kan inte somna om. Vad gjorde jag igår? Vad sa jag? Vem såg? Kommer jag kunna visa mig ute igen? Är allt kört nu?
Jag går upp och kissar. Lägger mig igen. Avslappningsandas, kom igen nuet, jag är här.
Kunde jag inte bara låtit bli? Hur kunde jag tro att detta var en bra idé? Historien hakar upp sig.
Det går inte att somna med attackerande röster som sällskap. Jag ger mig. Gör något annat. Försöker rymma från tankarna en stund. Krypa ut ur obehagsskalet. Måste ut. Ut och andas. Ut och skapa rymd åt mig själv och alla inre gäster som nu ockuperar min ro.

Jag drack inte en enda droppe igår. Jag åt nästan inget heller. Däremot så tömde jag allt jag har, allt jag hade inom mig. Gav allt. Det fanns inget kvar. Tomheten efter är inget jag lärt mig hantera ännu. Hålet där kärleken ska fylla på har ersatts av tvivel och grubbleri. Tröttheten gör så med mig. Sårbarheten i att kasta mig ut och flyga är vingligt och kyligt ibland.

Jag stod på scen. En plats jag längtat efter. En plats jag drömt om. När solen skiner är det där jag helst vill vara. När mörkret kommer är det definitivt inget ställe för mig. Men jag vet också innerst inne att vi inte ska tvivla på beslut som är fattade i ljuset. Att det är dit jag ska vända mina blad och att det är i den mörka jorden som jag växer.

Sårbarheten ömsar skinn på mig. Klär av mig lager av skydd och ifrågasätter. Jag tror att det är bra, för mig. Jag vill kravla, krypa, spotta och slåss om det leder dit jag ska. Att få komma hem. Det får göra ont. Jag blir bättre på att inse att det kanske måste göra ont att växa. Att varje steg präntas in som ett minnesmärke, ett tangentslag i vår historia. Som att inget viktigt får gå obemärkt förbi. Växtvärk.

Ibland tar det mig 3 dagar att våga öppna ett mail, ibland tar det mig 3 veckor att våga ringa ett samtal. Ibland tar det 3 månader att våga fråga om något viktigt. Rädslan frågar efter garantier och kontroll. Sårbarheten vet att blottad strupe är att utsätta sig för ovisshet och bedömning. Älska. Hata. Inte bry sig alls. Om det är på riktigt viktigt så känns varje hopp på liv eller död.

Kanske kan man samla mod i en säck. Jag är övertygad om att det behöver blandas med vila, humor, omhändertagande och gemenskap. Men mod har ingen ränta utan handlingskraft. Under madrassen finns ingen spänning. Utan att satsa blir det ingen dramatik.

En. Dag. I. Taget. Mod kan spridas ut i små portioner. Vissa dagar behöver vingslag andra dagar vill vila. Vi flyger för frihet och vi tankar för trygghet. Jag behöver båda i olika konstellationer. Jag måste få landa. Jag vill lära mig hur jag hittar hållbart bränsle och jag vill på riktigt tro att riktningen jag navigerar mot är min väg oavsett hur många som följer med.

​Sårbarhetens mantel är stark men de kantstötta banden och de uppslitande hålen behöver kärlek och omsorg innan nästa flygtur.