Stunden när jag är på väg balanserar jag som vackrast

Jag letar efter en stor sten förankrad i marken. Men så fort det blir för stadigt så hoppar jag vidare till den okända gärdsgårdens rangliga mur.

Stunden när jag är på väg balanserar jag som vackrast. Tillfreds på väg mot något jag ännu inte vet men hoppas ska bli. Jag har gjort det så många gånger förut. Måndagar och nystart.
Nya träningsprogram och detoxar. Kvällsdrömmar med Google, utbildningar och platsannonser.
Byta plats på en byrå. Rensa en låda och tro på att den kommer se ut så för all framtid.
​Göra om, göra rätt. Outtröttligt tro på att denna gång har jag lärt mig. Nu blir något annorlunda.
 
I vindens svep blir jag lugn. I vågens kraft hittar jag min. Att komma fram är bara vad jag tror att jag vill. Resan är mitt hem. Rastplatserna och de nya stoppen min vila.
 
Jag vill leva enkelt men inte likadant som igår. Jag vill putsa på allt det fina men på nya sätt. Jag vill ta hand om allt jag älskar, vårda med vackra vyer och nya horisonter.
 
Alltid på väg är kanske inte detsamma som att aldrig vara hemma. Att känna så stort att inte allt får plats kräver kanske en gårdag, ett nu och ett imorgon. Lekfullt hoppa från det som inte var jag till något som verkligen kan bli. Möta mig själv på mitten, speglandes i det vatten som ger ringar på vattnet.
 
Stanna. Stanna upp ett slag.
Kanske bara för idag.
Ett djupare andetag.
Här är jag.
Nu men kanske inte sen.
Allt jag vet är att jag idag är den.
Sen skiftar jag färg och byter bo.
För att det är mitt sätt att kunna tro.
På att det kommer vackra blad att förälska mig i.
På samma sätt som alla jag blir ett vi.
Från en puppa till ett liv.
Obalanserat och stadigt, i ett skiftande rike hittar jag mitt driv.
Tack för stormen. Tack för det grå.
Tack för soluppgång och en hoppfull himmel blå.