Lämnar en välbekant värld för en ny resa. Jag längtar, väntar, planerar och fantiserar. I förhoppningar och drömmar är det skönt att måla lättsamma bilder i rosa, fluff och guld. Lätt att lämna ute den gråa verkligheten.
Realism är inget för storslagna visioners födsel. Fara hålls på avstånd i den nyfikna delen av fantasivärlden. Förväntan vill inte tyngas ner av svarta orosmoln. Så är dagen kommen för att packa väskan och ge mig av. I några ögonblick är det pirrigt och härligt, välkommen hit, vad kul att se dig, spark i baken och lycka till. Plötsligt sitter jag där och funderar på om jag ska rymma och gå upp i rök eller säga tack men nej tack. Först i kön till förändringen står nu sist i ledet till kontrollens rike. Förväntan har fått farans fula färg. Det finns så många faser att likna vid berg att bestiga som rastplatser med havsutsikt. I den trygga och bekväma världen har allt sin plats och vägarna är nertrampade och sedan länge klara. När nytt ska få bli krävs det något bortom kontroll och visshet. Men det som varit kittlande i fantasin är ibland outhärdligt i praktiken. Hur blir det outhärdliga uthärdligt? Är det att skynda långsamt eller springa genom snåren så fort jag kan och slappna av först i solens glänta? En cocktail av vilsenhet, förvirring och nyfikna förhoppningar. Jag vill dricka, svälja och springa mot klarhetens soluppgång. Om tålamod blir en bristvara så krävs ransoneringsbiljett för tilliten. På mitt nya jobb finns ingen att fråga men många som gått före. Ingen som har ansvar för mig. Ingen utarbetad introduktionsplan. Det krävs mod att leta upp någon jag tror att jag kan besvära, riskera att störa men ändå knacka på. Jag är varken bra på orientering eller att knacka dörr men jag inser att här gäller det att våga lära nytt, tänka om och fortsätta gå omväg på omväg tills jag lär mig. Att ställa in sig efter en resa genom tidszoner kräver ställtid. Så fungerar resan genom förändring också. Det kan vara härligt och förfärligt på samma gång. Jag längtar fram och lär mig av nu. Halkar och glider på samma gång. Fortsätt gå.
1 Comment
Imorgon är det dags.
Hur känns det? Hur ska det kännas? Fjärilar och demoner. Illamående och sprittande celler. S P R U D L A N D E L I V. Jag har gett allt. Jag ger allt jag har. Jag har ingen aning vad som finns vid regnbågens slut. Det spelar kanske mindre roll. Det fanns andra vägar att gå men ingen annan jag ville välja. Så oavsett hur skatten ser ut så är jag stolt över strävan, ansträngningen, hängivenheten. Min tid, min energi, mina pengar och framför allt mitt hjärta har fått ge allt de har. Imorgon vill jag vara där med varenda sinne. Njuta av upploppet. Skratta, gråta, dansa, L E V A. 1 månad kvar!
Det är en stor dag för mig idag. 1 månad kvar till premiären av min föreställning. Boken är inskickad till tryckeri och jag har tagit ett stort beslut om att ge mina drömballonger mer luft att sväva med. Älskar tröjorna Olle och Franke har på sig. Glada, lekfulla men också en påminnelse om att hedra mellanrummen. Allt går över. Både på gott och ont. Strumpor som inte sitter perfekt och vrålande morgon övergår till slut i puss och kram, ha en fin dag. Ett beslut som skaver får en lättnad i det fastställda. En ny början mot ett annat mål. En dränerad hjärna och slutkörd kropp behöver mellanrummets vila för att kunna ladda om. Jag påminner mig själv om att det ovissa är läskigt, att inte veta är att balansera. Kanske handlar F R I H E T om att våga gå ändå. Om livet är ett experiment vill jag experimentera nu. Jag vill hoppa. Jag vill att livet ska ta emot mig. Bestiga berg för berg. Människor som har gått före mg har kämpat för frihet i alla former. Detta är min kamp för min egen frihet. Jag går före på mitt sätt så att jag trampar upp vägen för de som går efter. Jag vill bli mitt bästa jag. Jag vill göra världen så bra som möjligt för mina barn och allas barn. Detta är mitt sätt just nu. Vild och fri. Mer och mer jag. Balanserar och vet vart jag ska på samma gång. Min tro är stark i hoppet. Djupt inom mig vet jag att mellanrummet är magi. Ingenting händer.
I samma stund händer massor. Celler som sjunger. Näring som växer. En själ som sjunger djupt och nära. Hit längtar jag. Vägrar ändå att gå. Rädd för att fastna. Snart förstår jag hur nödvändig och underbar den är. Stillheten ger mig liv. I det mjuka blir jag mer mig själv. Nu i ro, vilar jag. Och en och annan Ninja 💚 Vägarna jag har gått på ligger bakom mig nu.
De nyfikna stegen vill trampa upp nya stigar. Vandringen har börjat. Ibland flyger jag fram med lätta steg och tyngdlöshet som bärs av vinden. Vissa dagar stampar jag på samma ställe med taggbuskar som river mina smalben. Vänd om ropar det rädda. Du skadar bara dig själv ropar den falska omtanken. Så står jag bara där vissa dagar. Oförmögen att varken välja det ena eller det andra. För jag vet att jag redan har valt. Frågan handlar inte om att jag ska gå utan hur. Ska jag hoppa över älven, ska jag klättra upp i trädet, hur omfamnar jag den solstänkta bergsklippan? Glädjen är min GPS men kartor har aldrig varit min grej att läsa. Kanske är det bra. Kanske betyder det att det ligger en förmåga i min ryggsäck att hitta min egen väg fram. Tacksamt vilar jag i att det nyfikna modet knuffar mig ett steg i taget. Jag ser att någon har gått här tidigare. Men vi kommer från olika stigar och just här korsas våra steg. Mina i nuet, dina i historien. Du har banat väg för mig och jag är dig evigt tacksam. Frustrationen grymtar att vi kanske inte har samma slutdestination eller lika behov av rastplatser med havsutsikt och nakenbad i klara vattenfall. Men jag vet att vår gemensamma sträcka ger mig hopp att denna väg är möjlig. Vissa sträckor vill jag blunda för allt det där jag vet. Att undgå mödan som är vägen värd. Kampen är lika härlig som besvärlig och vildhjärtat vill inget hellre än att rida fram i full galopp. Taggtrådarna river och sliter anklarna mot marken, jorden. Där allt måste få börja, där allt ska gro. Varje etapp kräver sina steg. Jag vill strunta i mellanrummet. Vill att skarvarna ska gå i varandra. Jag tycker mig inte ha tid med att dingla med benen på gärdsgårdsgrinden. Förnuftet vet att även mentala och själsliga muskler har växtvärk och ett obehagligt gnissel i ligamenten. Vill trots insikten slingra mig ur greppet. I drömbilden är jag en smidig panter, född att kasta mig från gren till gren. Acceptansen. Svaret. Det nödvändiga sällskapet längs resan. Sovsäcken att krypa in i när natten sänker sig. Att lära mig stå ut med skoskavets obehag. Att inte veta vilket håll jag vill gå i korsningen. Jag släpper potentialen fri. Vad jag ska bli. Mer jag. Att det enda jag vet är att jag måste fortsätta gå och lita på att stegen tar mig på den resa jag är menad att få uppleva. Yvigt hår.
Busig blick. Vildhjärta. Trumvirvel. Viljestark. För 8 år sedan låg du nykläckt på mitt bröst. Lyckan vidunderlig. Isvatten som aldrig smakar godare. En röd plupp på BB:s anslagstavla. För varje hjärtslag har mina band till dig vuxit till miljarder pluppar av innerlig, bultande och himlastormande mammakärlek. Närvaron på scen. Kramarna för godhet. Din vishet när orden formas som duntäcken från din själ. Jag står bredvid dig framför spännande klippor och hotande väder. I händelsernas centrum. På ditt sätt eller inte alls. Med blixtrande argument. Besvikelser och stormigt inre. Strålar som ingen annan. Du rider på min rygg när dina ben är trötta. Jag blir buren av dig när du är tålmodig med mig. Vi två. Passar inte in i tilltänkta kostymer. Luftslott är inte byggda för oss. Vi murar ryggrad och syr vingar. För vår skull. För världen. Lilla älskade vilda, vackra vingvarelse. Flyg och jag ska heja. Landa i min famn och jag ska vara dig nära. Älskar dig bortom orden. I varje vingslag. I tårarna. I skratten. I varendaste dans. Ditt mod. Dina steg. |