Att inte veta är också en bra plats att börja på

 
”Att inte veta är också en bra plats att börja på”.
Det är en mening som jag tar med mig från sommarens lilla läsning. Vissa ord hittar sin plats direkt. Lägger sig till rätta och bäddar tvivel med hopp.
Jag har ingen storslagen, flashig femårsplan. Vet knappt vad vi ska äta till middag imorgon. Drömmer och fantiserar. Önskar och hoppas men vet att livet alltid har sin egen agenda.
De senaste månaderna har planering fått ett nytt perspektiv. ”Försök gissa, säger livet. Men jag gör ändå som jag vill”.

Ibland är det som att jag tror att omåttligt tänkande kan få mig att slippa undan smärtan. Att tillräckligt mycket kontroll gör att inget ska gå fel. Som att överdriven oro bygger broar till en skyddad ö där mina nära och kära bara har det bra.
”Du behöver inte veta så himla mycket eller tänka ännu mer, du behöver bara veta nästa steg. Inte imorgon eller nästa månad. Idag! Vad står näst på tur?”

Det knakar från tänkandet. Sätter skygglappar för det jag känner. Tappar kontakten däremellan.
Kroppen talar alltid sanning men jag försöker manipulera till mer önskvärda svar. ”Vad var det jag sa?”, svarar framtiden lite längre bort.
Jag håller för öronen för jag vill inte höra andras planer för mig. Kan inte ens höra mina egna. Jag har fullt upp med att översätta samtalen från hjärta och mage. Transkribera tankarna till känslornas kanaler. Sammanfatta och lägga min röst i livets postfack. Ogiltigförklarad ändå.

Livet händer.

Två steg åt höger. Upp på tå. Pausa. Dansa på en annan bana. Krokna. Titta på. Frustration bränner till i källaren som snickrar nya försök. Sucka uppgivet och förvrida ansiktet i omogen grimas. Genomskådad.

”Man får inte alltid ihop det mamma. Men det det blir som det ska ändå”, säger den trettonåring jag aldrig vill sluta lyssna på.
​
Han kramar mig. Jag låter mig få slappna av för en halv sekund. Tankstation. Älskas. Av alla mästare jag lär av så står den finaste jag vet hemma hos mig med fötterna på tandborstfläckigt badrumsgolv med hemkunskapsbok i handen och armen om sin trötta mor. Att få ta emot kan också vara det vackraste sättet att ge på. Men just där, just då, var det han som gav mig. Ett ögonblick av sinnesro, en kärlekspil av stolthet och en avklippt kontakt för att det inte är meningen att allt ska gå ihop. Vi är inte skapta för att vara tillräckliga eller kunna göra allt själva. Vi är här för att göra tillsammans. Behöva och behövas. Att i tillhörighet få gå på vägar där vi inte vet vad vi ska.