Inget liv är så starkt som det bredvid döden

​
Inget liv är så starkt som det bredvid döden.
När mörkret är som störst ser vi den lilla ljuslågan som klarast.
I stunder då rädslan tagit oss tillfånga kan den minsta hjälpande handen vara den som får oss att fortsätta gå.
Det är i våra ensammaste stunder som vägen till samhörighet är som viktigast.
Som mest utmattad tar vi emot varje ögonblick av energi som en stjärna att samla på himmelen.
När tröttheten lagt beslag på oss släpper vilan oss fria.
Det är när vi håller på att drunkna som vägen till hjärtat blir vår flytväst att segla på.
I andetagets nedslag på botten växlar vändpunkten in nytt liv.
Det är när själen kapitulerat som kroppen får ta vid och bära smällar.
Det är när kroppen gjort sitt som själen flyger vidare.
När stormen ebbat ut kan vi höra tystnad.
Först när tonen klingat ut börjar längtan efter fler melodier.
I musikens läkande kraft lyssnar vi med alla sinnen.
I den djupaste hunger känner vi alla smaker.
Det är när vi står utanför vi längtar in
Det är först när vi ser att något gått sönder som vi kan laga.
Det är när vi gråtit alla tårar klart som vi kan fylla tomheten i hjärtat med kärlek.
I det yttersta läget.
Är det här livet får kännas som mest?
När vi sprungit till mjölksyran tömt allt vi har inom oss. När vi hoppat, krupit, kravlat över varenda hinder och inte vet vart vägen bär. I stunden av att gett sig fullkomligt hän. Tagit allt mod. All kraft. Exponerat sin sårbarhet till max. Varit upprymd av känslornas starkaste kraft.
Är det då vi hittar pausen?
Lugnet.
Livet.
Är det här vi tar avstamp i något nytt. Något annorlunda. Något innerligare.
Här lämnar jag över mig själv till livet.
Här tar något större över.
Här får jag vara liten i det stora utan att be om det.
I mellanrummet där något tar slut för att något annat ska få börja möts mörker och ljus, liv och död, erfarenhet och förundran. I det mörkaste mullrande blixtrar ljusets kraft och jag får vara med om regnbågen som bär.