Mellan fullproppad och flödande

Från fullproppad till flödande?

Som jag hamstrar. Nej, inte toalettpapper eller konserver.
Jag samlar på berättelser, jag sparar på ord, jag sväljer varenda vacker mening jag kan hitta.
Det är mitt sätt att överleva. Det är min väg att hitta trygghet och kraft i en orolig tid, en orolig värld.
Jag älskar hur andra människors skapande samtidigt skapar mig och den väg jag går. På samma sätt vill jag vara med och forma och formas.
För mig finns det så mycket värdefull näring i att tänka på att det är ett ständigt växeldragande där allt och alla spelar roll. Att det behövs både givande och tagande, framåtsprång, bakåtlut, intryck och uttryck för att jag, vi, världen ska dansa i en vacker rytm.

För min egen del har den balansen varit helt ur gängorna under alldeles för lång tid. Jag har fastnat och förstelnat i glappet mellan intryck och uttryck. Samlat och sparat, tryckt in texter i varenda moln jag har, använt upp det mesta av alla extra förvaringsutrymme av GB jag förstår.

Till när? Till vad? Till vem?

Sen. Sen när..?

Jag har hittat så många anledningar till att inte uttrycka mig, att inte använda min röst, ge bort mina ord.
Det går att ha ett fullproppat förråd men det är inte lika kul att gå in där då. Det blir inte så användbart och lustfyllt som det hade kunnat bli. Men det bästa är att det går att göra något åt. Åtminstone försöka. Jag tänker experimentera med balansen och dra ut några av alla anteckningsböcker fyllda med texter och ge de en annan plats här. Sen får vi se vad som händer. Vi kan aldrig veta förrän efteråt vad som blommar när vi sätter frön men vi kan vara säkra på att ingenting händer om vi inte gör någonting alls.

Jag vet vad andras ord har betytt och betyder för mig, givetvis vill jag ge vidare, låta andras och min egen visdom flöda ut genom mig. Det är så vi fyller på varandra, får möjlighet att flöda och flyga fritt om och om igen.