 Jag har periodvis känt mig inklämd, fastkilad, överväldigad, frustrerad och förbannad.
Varför får jag inte ihop mitt liv? Varför får jag inte ihop mitt hem? Varför får jag inte ihop min tid? Varför får jag inte ihop mig själv? Varför gör jag de så svårt för mig själv att känna och göra det jag vill och behöver? För mycket av allt. För lite av att verkligen välja det viktigaste först. Jag har försökt. Det har jag. Jag har irrat runt i både hus och hjärna och försökt hålla ordning i alla skrymslen och vrår. Rensat, slängt, skänkt men också sparat, tänkt att det kan ju vara bra att ha - men vart? Äh jag trycker in det här - så länge. Så länge att jag inte vet vad jag tänkte med det från början eller varför jag ens har det kvar eller att det existerar. Det spelar ingen roll om det är drömmar, ritningar, planer och produkter, min garderob eller min kreativa kaoshjärna, jag har inte gjort på rätt sätt för mig eller för den jag är eller vill vara. Det kanske fungerade förr men det gör det inte längre. Så då är det dags att testa en annan väg, en annan strategi. Projekt - Rensa i röran I hem, kropp & själ. Att rensa i röran, både i mitt hem, min kropp och själ, är med en intention byggd av hopp om att verkligen vårda och värna om det som är allra viktigast för mig. Jag vill säkerställa att jag gör vad jag kan för att det som är vackert och värdefullt i mitt liv får den plats som det förtjänar. Oavsett om det är en klänning eller en dikt vill jag ge var och en sitt vackraste rum att existera i. Därför vill jag med inspiration från KonMari-metoden ”vaska fram glädjeguldet” i mitt liv. När jag läste Marie Kondos bok om ”Spark Joy” så var det något som slog an i mig. Rensa och skänka handlar inte bara om att ha så få saker som möjligt kvar, det handlar om att ge utrymme för de sakerna i mitt liv som ger mig glädje. Jag vill att detta ska bli en tid att utforska och utveckla mig själv och mina strategier i hur jag väljer och vad jag gör. Vad är det som hindrar mig och håller mig tillbaka? Känslor av KAOS? Vad är det som fångar mig och ger mig frihet och utlopp för KREATIVITET och KRAFT? Jag har inte planen klar. Men jag tänker bygga den medan jag flyger. Jag tänker inte spara något till sen eller när jag bara har… Jag gör nu. Jag gör idag. Lite i taget. Steg för steg. Kategori för kategori. Dikt för dikt. Allt ska fram i ljuset, tids nog. Gå gärna bredvid mig om du vill och låt oss öva på att släppa taget om det som tynger och helhjärtat välja det som lyfter och fyller oss med glädje. Som Marie Kondo säger: ”Livet blir besvärligt med för många saker, vi måste själva få plats”.
0 Comments
 Att få vara med och vända blad.
Idag. Nu. Dyka upp. Börja om. Sluta med. Fortsätta på. Hej du oskrivna blad! Låt oss fylla det som ligger framför med sprakande liv! Samma vy - olika väder  Samma vy
Olika bilder av himlens kläder. Lika vackert Oavsett helt skilda väder. Igår, imorgon, idag skildrar nuet genom stundens lins. Vad som blir kvar är det som känslorna minns. Rädslan, hoppet, leda eller tron. Solens dans mot kinden, ibland skavet från en liten sten i skon. I historien längtade vi kanske hit. Väl framme tänker vi annorlunda när vi vandrat en bit. Framtiden är viktig och ska vara ledstjärnan vi längtar till. Men den kommer oavsett vad så passa på att plocka nuets upplevelse med alla knep du vill. I stormar, i regn, i soldränkta berg och morgonhimmels magi ska jag stå stadigt kvar. Oavsett vad du visar mig i stunden så älskar jag dig med allt vad jag har. Du är allt och inget precis som jag. Du är grått, trist, kallt och hårt men med tålamod, tillit och en orubblig tro på att vindarna vänder en dag. Du visar mig livet i alla sina skick. Som att jag kan se livets mening tack vare dig, från allt det största till den minsta lilla prick. Tack för att du tar emot mig precis som jag är. Du ger hopp och tro om att livet bär.  Lika svårt som det är att börja plocka ut gammalt bråte från det undangömda, lika lätt är det att ångra sig när man dragit fram det och vilja trycka in allt igen.
Jag vill blogga. Jag vill ge bort mina ord. Jag vill skicka vidare det som varit värdefullt för mig. Framför allt vill jag skriva och skapa för skrivandet och skapandets skull. Inte så mycket för hur resultatet blir, allra mest för tanken på att och hur det kan bli. Ansträngningen, strävan, hängivenheten. Äventyret om vad som kan bli. Lusten och leken som gör livet levandes för mig. Att skriva, att skapa handlar för mig om att tro på något jag ännu inte kan se och att bygga upp något ord för ord, steg för steg och sedan hoppas, tro och vilja att det ska växa till något vackert, värdefullt och viktigt som kan förmedlas, förstås och förändra. Jag skapar för mig men jag skapar också för dig. Jag tror på att dela med oss av våra gåvor till varandra. Jag vet att lärande handlar om att ge vidare. Men ibland är det som är lätt i teorin svårt i praktiken. Det är svårt att hålla sig till visionen, planen, drömmen när man intalar sig att det man är, har, gör inte har något värde. Det är lättare att hålla tillbaka då, gömma undan, flyta med. Kanske priset man betalar blir mindre då? Eller? Är det då jag betalar ett pris jag inte alls är beredd på att betala när livet ställer mig på sin spets? Jag vill. Jag vet. Hjälp mig med att tro! Hur ska jag orka rensa i denna röran? Vart ska jag börja? Vem vill ha det här? Vad vill jag egentligen? Vad tror jag på? Ska jag spara på något eller starta om helt? Jag postade ett inlägg igår. Ångrade mig direkt. Ville ta bort det. Trycka in vissheten och visionerna i det överfyllda skåpet igen. Hjärnan var dimmig. Tankarna spretiga. Luften tung. Jag levererade inte. Blev inte nöjd. Men jag höll mig kvar i planen. Stannade i det obehagliga. Övade på att ”show up” för mig själv. Påminde mig om att ambition av perfektion är genomförandets bojor. Att istället våga vara den jag är, där jag är, i det jag gör, just nu. T I L L I T. Lita till något. Lita på något. Lita mot något. Att jag lutar mig mot tilliten. Ett litet steg i sänder. Ett ord i taget. Ett nu i andetaget.  Från fullproppad till flödande?
Som jag hamstrar. Nej, inte toalettpapper eller konserver. Jag samlar på berättelser, jag sparar på ord, jag sväljer varenda vacker mening jag kan hitta. Det är mitt sätt att överleva. Det är min väg att hitta trygghet och kraft i en orolig tid, en orolig värld. Jag älskar hur andra människors skapande samtidigt skapar mig och den väg jag går. På samma sätt vill jag vara med och forma och formas. För mig finns det så mycket värdefull näring i att tänka på att det är ett ständigt växeldragande där allt och alla spelar roll. Att det behövs både givande och tagande, framåtsprång, bakåtlut, intryck och uttryck för att jag, vi, världen ska dansa i en vacker rytm. För min egen del har den balansen varit helt ur gängorna under alldeles för lång tid. Jag har fastnat och förstelnat i glappet mellan intryck och uttryck. Samlat och sparat, tryckt in texter i varenda moln jag har, använt upp det mesta av alla extra förvaringsutrymme av GB jag förstår. Till när? Till vad? Till vem? Sen. Sen när..? Jag har hittat så många anledningar till att inte uttrycka mig, att inte använda min röst, ge bort mina ord. Det går att ha ett fullproppat förråd men det är inte lika kul att gå in där då. Det blir inte så användbart och lustfyllt som det hade kunnat bli. Men det bästa är att det går att göra något åt. Åtminstone försöka. Jag tänker experimentera med balansen och dra ut några av alla anteckningsböcker fyllda med texter och ge de en annan plats här. Sen får vi se vad som händer. Vi kan aldrig veta förrän efteråt vad som blommar när vi sätter frön men vi kan vara säkra på att ingenting händer om vi inte gör någonting alls. Jag vet vad andras ord har betytt och betyder för mig, givetvis vill jag ge vidare, låta andras och min egen visdom flöda ut genom mig. Det är så vi fyller på varandra, får möjlighet att flöda och flyga fritt om och om igen.  Det gör ont nu. Men jag ser också mycket som gör gott. När rädsla och tunga moln drar över frihetens himmel så ser vi samtidigt hur varje låga som tänds skapar många strimmor av ljus. Gemenskap är viktigare än någonsin. Kraften av att bära tillsammans är enorm men också varje människas enskilda styrka och förmåga att göra gott. Låt oss minnas att ett enda ljus som brinner kan lysa upp ett helt rum fullt av mörker.
Jag bär allt det med mig, försöker hålla mig stadig fast mycket som jag tagit för givet skakar. Men jag drabbas av obalansen i det overkliga flera gånger varje dag. Att fortsätta plantera, rensa och hoppas innanför staketet i mitt lilla liv för att i nästa stund drabbas av handlingsförlamad rädsla av allt som vissnar och dör i det stora livet utanför. Det meningslösa som går förlorat krockar med det meningsfulla som fortfarande existerar. Spelar något någon roll? och Varje minsta millimeter som betyder allt när varje sekund är dyrbar. Jag vill inte blunda för det som sker alldeles intill. Men jag vill inte heller ätas upp fullständigt av rädslans förgörande gap. Då spelar inget någon roll. Då ger jag upp och tappar all min kraft. Livet är sällan antingen eller. Oftast både och. Krångligt komplext. Entusiastiskt enkelt. Jag försöker i stället omvandla rädslans bakbundna rep till kraft med vingar av värdefulla val. Som att jag nu mer än någonsin väljer det viktigaste först. Som att jag vid varje vägval vill hitta min rätta karta. Att samtidigt komma ihåg att det finns flera, vila i att det kommer många olika vägar. Göra det som funkar. Lägga både långsiktigt med konskevenstänk och kortsiktig njutning här och nu i ryggsäcken. Det finns så mycket jag inte kan påverka just nu i det stora. Då gör insikten om det jag kan påverka i det lilla mest gott men ibland också ont. När jag inte kan stå över det banala. Surar fortfarande över stök och springer runt i stress. För att i nästa ögonblick tacksamt och medveten om mina privilegier stanna upp. Kelar oftare och kramas lite längre. Låter det som är viktigt få bredda ut sig och ta både längre tid och större plats. Zooma ut och se världen. Landa på egen gräsmatta. Perspektiv vi behöver parera. Vi är mänskliga även i allt det omänskliga. Idag lanseras jag som en ny kreatör på 3h-shop (länk i kommentarer). Så självklart för några månader sedan när beslutet togs. Funderingar kring det fjuttiga med företagande när förändringarnas allvarliga pjäser spelar ut sina kort. Vad betyder detta nu? När jag zoomar ut har väl detta ingen betydelse? Så landar jag och tänker att ”Nu mer än någonsin behöver vi mod att synliggöra alla våra sidor, både det sårbara och det starka, allt som är vi”. I dessa tider behöver vi orka hålla fler tankar och perspektiv i gång samtidigt. Vi behöver ännu större utrymme och tillåtelse att känna alla känslor. Det finns visst ett värde. För mig handlar inte skapande så mycket om att visa upp, utan att våga visa sig själv. Så att vi kan se varandra. Så att vi kan känna oss mindre rädda och ensamma. Därför vill jag sätta ord på det som inte alltid syns men som känns. För berättelser förenar oss. Ord gör skillnad. Min förhoppning är att mina bokstäver ska skapa mening för dig eller för den du ger bort orden till. Kanske kan vi tillsammans lysa upp mörkret för de som behöver. Mars månads försäljning kommer ge vinsten till de i den stora världen som behöver det mycket mer än vad jag just nu behöver i min lilla. Hjälpas åt. Hjälpa till. För att vi fortfarande kan påverka i det lilla och fortsätta tro på att det ger skillnad i det stora. Låt oss påminna oss om att varje vackert val vi gör puttar världen i rätt riktning.  "Jag vill så gärna göra någon jävla skillnad", sjunger Ane Brun i "All I ever wanted". Om att vara lite rädd men inte förlamad. Hon väcker kraften i mig. Påminner om det varför jag så tydligt vet.
Det som får mig att fortsätta. Anledningen till att musklerna byggs, att insikterna önskas, lärdomarna fångas och livet känns värt. Även de stunder eller dagar när allt känns precis tvärtom. Meningsfullt. Den trasiga tröjan i rea-fyndet. Blomman någon kastade i komposten. Han som saknade ett hem. Hon som inte tror att hon kan. Förrådet som gud glömde. Scenen som väntar. Stolarna som står tomma. Vi kan förändra. Det väcker något i mig. Vara en del av skillnaden för dig. Vilja försöka. Våga tro. Tända ett hopp. Handen som håller dig längs vägen. Benen som bär när du inte orkar. Famnen som tar emot tårarna. Ryggraden som borrar rötterna så att du kan stå stadigt i din fulla kraft. Närvaron som vill att du ska känna dig sedd. Rösten som slår an strängarna i ditt hjärta. Orden som talar klarspråk med kärleksfulla krumelurer. Armarna som håller dig kvar när du vill fly i väg. Kramarna där du kan få var du. Lugnet dit du går för att komma hem. Fötterna som bär stegen till ditt gömställe när du vill komma fram igen. Vingarna som vill se dig flyga över oändliga vidder. Modet som puttar dig motvilligt över kanten. Hejaropen som skriker sig hesa av obotlig tro. Sann blick. Tuffa samtal. Vackra ögonblick. Källan du går till för rätt näring. Skratten åt galenskapen. Lättsamhetens lov för allt som ligger framför. Kinden som smeker bort tvivel. Öronen som hör även sådant som inte sägs. Dagarna som aldrig var förgäves för vi gjorde de tillsammans. Timmarna som försvann för att vi levde utan att hålla koll på tiden. Minuterna som fångade allt. Sekunderna av liv. Varje val vi gör puttar världen i någon riktning. Jag vill vara riktningen mot det som gör gott. Jag vill vara spegeln i det som känns kärleksfullt sant. Jag vill vara orden som förenar, tankarna som vill väl och handen du håller i, som går bredvid, oavsett vad. Allt som gör skillnad. Vill få plats i mig. Så att jag kan skicka vidare det till dig.  Tillbaka och fram.
Å en slank hon hit. Å en slank hon dit. Och en och annan gång ner i diket. Det är en konst att hålla sig på banan. Att välja rätt. Fånga dagen och släppa tvivel. Ta lagom lätt och svårt på livet. Vara säker på sin sak och samtidigt flexibelt ödmjuk. En spännande kameleont men ändå med tydliga konturer. Jag vill välja allt. Inte missa något. Men valde ändå bort detta. För att jag inte kan vara i flera rum samtidigt. Jag existerar inte när jag är överallt och ingenstans. Tappar kontakten. Hittar inte tråden. Jag ville inte vara här. Kände mig inte hemma i dessa medier. Tyckte det tog mycket mer än vad det gav. Gick kurser som sa att jag måste göra si och så. Strategiskt. Lönsamt. Uppåt. Framåt. Utåt. Det passar inte alltid mig. Sällan mestadels. Jag behöver lekfullt, lust och lediga ramar. Neråt. Bakåt. Inåt. Få plats på mitt sätt utan att göra vad någon annan säger är rätt för att lyckas. Tänk om det inte är målet. Tänk om jag vill vara en del av denna arenan fast på ett annat sätt. Inte ha så många tankar bakom men desto mer känslor inuti som kan gestaltas på denna scen. Vara en röst. Ett uttryck. Inget uttalat unikt. Förhoppningsvis alltid modigt och äkta. Det kommer innebära motstånd för mig. Och säkert vara av större vikt än för dig. Men jag tänker försöka vara här på ett annorlunda sätt än vad jag varit förut. Kanske sällan. Ibland ofta. Utan om och men. Kan hända att ett tänk om försöker stoppa mig. Men jag ska pressa mig över tröskeln till lättsamma förväntningar och roliga möten. Förhoppningsvis hittar jag en rolig genväg till tillåtelsen. Fram och tillbaka. Tillbaka och fram. |
|
