 Det gör ont nu. Men jag ser också mycket som gör gott. När rädsla och tunga moln drar över frihetens himmel så ser vi samtidigt hur varje låga som tänds skapar många strimmor av ljus. Gemenskap är viktigare än någonsin. Kraften av att bära tillsammans är enorm men också varje människas enskilda styrka och förmåga att göra gott. Låt oss minnas att ett enda ljus som brinner kan lysa upp ett helt rum fullt av mörker.
Jag bär allt det med mig, försöker hålla mig stadig fast mycket som jag tagit för givet skakar. Men jag drabbas av obalansen i det overkliga flera gånger varje dag. Att fortsätta plantera, rensa och hoppas innanför staketet i mitt lilla liv för att i nästa stund drabbas av handlingsförlamad rädsla av allt som vissnar och dör i det stora livet utanför. Det meningslösa som går förlorat krockar med det meningsfulla som fortfarande existerar. Spelar något någon roll? och Varje minsta millimeter som betyder allt när varje sekund är dyrbar. Jag vill inte blunda för det som sker alldeles intill. Men jag vill inte heller ätas upp fullständigt av rädslans förgörande gap. Då spelar inget någon roll. Då ger jag upp och tappar all min kraft. Livet är sällan antingen eller. Oftast både och. Krångligt komplext. Entusiastiskt enkelt. Jag försöker i stället omvandla rädslans bakbundna rep till kraft med vingar av värdefulla val. Som att jag nu mer än någonsin väljer det viktigaste först. Som att jag vid varje vägval vill hitta min rätta karta. Att samtidigt komma ihåg att det finns flera, vila i att det kommer många olika vägar. Göra det som funkar. Lägga både långsiktigt med konskevenstänk och kortsiktig njutning här och nu i ryggsäcken. Det finns så mycket jag inte kan påverka just nu i det stora. Då gör insikten om det jag kan påverka i det lilla mest gott men ibland också ont. När jag inte kan stå över det banala. Surar fortfarande över stök och springer runt i stress. För att i nästa ögonblick tacksamt och medveten om mina privilegier stanna upp. Kelar oftare och kramas lite längre. Låter det som är viktigt få bredda ut sig och ta både längre tid och större plats. Zooma ut och se världen. Landa på egen gräsmatta. Perspektiv vi behöver parera. Vi är mänskliga även i allt det omänskliga. Idag lanseras jag som en ny kreatör på 3h-shop (länk i kommentarer). Så självklart för några månader sedan när beslutet togs. Funderingar kring det fjuttiga med företagande när förändringarnas allvarliga pjäser spelar ut sina kort. Vad betyder detta nu? När jag zoomar ut har väl detta ingen betydelse? Så landar jag och tänker att ”Nu mer än någonsin behöver vi mod att synliggöra alla våra sidor, både det sårbara och det starka, allt som är vi”. I dessa tider behöver vi orka hålla fler tankar och perspektiv i gång samtidigt. Vi behöver ännu större utrymme och tillåtelse att känna alla känslor. Det finns visst ett värde. För mig handlar inte skapande så mycket om att visa upp, utan att våga visa sig själv. Så att vi kan se varandra. Så att vi kan känna oss mindre rädda och ensamma. Därför vill jag sätta ord på det som inte alltid syns men som känns. För berättelser förenar oss. Ord gör skillnad. Min förhoppning är att mina bokstäver ska skapa mening för dig eller för den du ger bort orden till. Kanske kan vi tillsammans lysa upp mörkret för de som behöver. Mars månads försäljning kommer ge vinsten till de i den stora världen som behöver det mycket mer än vad jag just nu behöver i min lilla. Hjälpas åt. Hjälpa till. För att vi fortfarande kan påverka i det lilla och fortsätta tro på att det ger skillnad i det stora. Låt oss påminna oss om att varje vackert val vi gör puttar världen i rätt riktning.
1 Comment
 "Jag vill så gärna göra någon jävla skillnad", sjunger Ane Brun i "All I ever wanted". Om att vara lite rädd men inte förlamad. Hon väcker kraften i mig. Påminner om det varför jag så tydligt vet.
Det som får mig att fortsätta. Anledningen till att musklerna byggs, att insikterna önskas, lärdomarna fångas och livet känns värt. Även de stunder eller dagar när allt känns precis tvärtom. Meningsfullt. Den trasiga tröjan i rea-fyndet. Blomman någon kastade i komposten. Han som saknade ett hem. Hon som inte tror att hon kan. Förrådet som gud glömde. Scenen som väntar. Stolarna som står tomma. Vi kan förändra. Det väcker något i mig. Vara en del av skillnaden för dig. Vilja försöka. Våga tro. Tända ett hopp. Handen som håller dig längs vägen. Benen som bär när du inte orkar. Famnen som tar emot tårarna. Ryggraden som borrar rötterna så att du kan stå stadigt i din fulla kraft. Närvaron som vill att du ska känna dig sedd. Rösten som slår an strängarna i ditt hjärta. Orden som talar klarspråk med kärleksfulla krumelurer. Armarna som håller dig kvar när du vill fly i väg. Kramarna där du kan få var du. Lugnet dit du går för att komma hem. Fötterna som bär stegen till ditt gömställe när du vill komma fram igen. Vingarna som vill se dig flyga över oändliga vidder. Modet som puttar dig motvilligt över kanten. Hejaropen som skriker sig hesa av obotlig tro. Sann blick. Tuffa samtal. Vackra ögonblick. Källan du går till för rätt näring. Skratten åt galenskapen. Lättsamhetens lov för allt som ligger framför. Kinden som smeker bort tvivel. Öronen som hör även sådant som inte sägs. Dagarna som aldrig var förgäves för vi gjorde de tillsammans. Timmarna som försvann för att vi levde utan att hålla koll på tiden. Minuterna som fångade allt. Sekunderna av liv. Varje val vi gör puttar världen i någon riktning. Jag vill vara riktningen mot det som gör gott. Jag vill vara spegeln i det som känns kärleksfullt sant. Jag vill vara orden som förenar, tankarna som vill väl och handen du håller i, som går bredvid, oavsett vad. Allt som gör skillnad. Vill få plats i mig. Så att jag kan skicka vidare det till dig.  Tillbaka och fram.
Å en slank hon hit. Å en slank hon dit. Och en och annan gång ner i diket. Det är en konst att hålla sig på banan. Att välja rätt. Fånga dagen och släppa tvivel. Ta lagom lätt och svårt på livet. Vara säker på sin sak och samtidigt flexibelt ödmjuk. En spännande kameleont men ändå med tydliga konturer. Jag vill välja allt. Inte missa något. Men valde ändå bort detta. För att jag inte kan vara i flera rum samtidigt. Jag existerar inte när jag är överallt och ingenstans. Tappar kontakten. Hittar inte tråden. Jag ville inte vara här. Kände mig inte hemma i dessa medier. Tyckte det tog mycket mer än vad det gav. Gick kurser som sa att jag måste göra si och så. Strategiskt. Lönsamt. Uppåt. Framåt. Utåt. Det passar inte alltid mig. Sällan mestadels. Jag behöver lekfullt, lust och lediga ramar. Neråt. Bakåt. Inåt. Få plats på mitt sätt utan att göra vad någon annan säger är rätt för att lyckas. Tänk om det inte är målet. Tänk om jag vill vara en del av denna arenan fast på ett annat sätt. Inte ha så många tankar bakom men desto mer känslor inuti som kan gestaltas på denna scen. Vara en röst. Ett uttryck. Inget uttalat unikt. Förhoppningsvis alltid modigt och äkta. Det kommer innebära motstånd för mig. Och säkert vara av större vikt än för dig. Men jag tänker försöka vara här på ett annorlunda sätt än vad jag varit förut. Kanske sällan. Ibland ofta. Utan om och men. Kan hända att ett tänk om försöker stoppa mig. Men jag ska pressa mig över tröskeln till lättsamma förväntningar och roliga möten. Förhoppningsvis hittar jag en rolig genväg till tillåtelsen. Fram och tillbaka. Tillbaka och fram. Att ha värk i själen ibland.
Vissa har återkommande fysisk influensa. Andra får en mental variant. Det finns ingen salva som tar bort det. Inga röntgenbilder kan förklara vad som är brutet, trasigt eller ur led. Så inga gips kan heller laga. Inga bandage kan linda om. Det är svårt att förlika sig med det ibland. Att inte känna sig som en bluff, att inte tänka att man är en looser som borde kämpa mer. Bara för att något inte syns betyder det inte att det det inte känns. Ibland gör såren på insidan mer ont än skaven på utsidan. Men ingen kan veta om vi inte vågar berätta om det som ingen kan se. Vi har alla ett ansvar att vara en del av förändringen, att våga bära våra ärr på utsidan och berätta om vart de kommer ifrån. Så att vi har mod och kraft att stå upp för oss själva i både våra mörka och ljusa stunder.  Han är min.
Jag är hans. Fler år tillsammans än vad jag har levt utan honom. Jag vet var jag slutar. Jag vet var han börjar. Vi har inte vuxit samman. Men vi har växt tillsammans. Håller varandra om ryggen. Peppar varje flygtur. Firar varje seger. Tar emot den som med trasig vinge tar sig över tröskeln efter krasch. Lika lite som jag vill kan jag leva utan honom. Jag vet att det går, eftersom allt gör det, på ett eller annat sätt. Men känslan är att jag inte skulle kunna. Jag vill inte klara mig själv. Styrkan finns. Envisheten backar upp trägen. Men innehållet hade aldrig kunnat vara så vackert, om han inte var där, om han inte var här. Jag tror aldrig jag slutat, jag minns inte ens när jag började, det känns som att med honom har jag alltid gett mig hän. Släppt taget. Landat i tryggt förvar. Det blir så tydligt att han fyller upp där jag inte räcker till. När barnens frågor skapar kortslutning i min hjärna är det hans röst som svarar på frågorna. När nyheterna biter sig fast min själ så bänder han försiktigt bort huggtänderna. När paniken stiger i grader är det han som kyler ner. När jag gasar utan koll på bensin är det han som vevar ner rutan och diggar i takt med musiken så länge det varar. Och när allt tar slut kan jag alltid lita på att han finns där och Mcgyvar fram en lösning så att något nytt kan börja. Jag älskar att behöva honom. Jag älskar att han behöver mig. För att han uppskattar min glöd, min eld, min aska. Att han får lära känna lika många nya sidor av mig som han tvingas möta av sig. Det är sällan tråkigt med det vi kallar oss. Ofta bökigt. Ibland lite stökigt. Inte riktigt klart någonstans. Alltid tillräckligt okej om vi ser det på avstånd. Vi fogar på fel ställen, skarvar som vi känner för det vid mönsterpassningen, skjuter på volley och satsar från höften. Men vi tror alltid på varandra. Unnar oss givandets glitter. Turas om. Fyller i. Fyller ut. Går bakom, framför och bredvid. För att jag älskar. För att jag blir älskad. För att vi älskar.  Jag letar efter en stor sten förankrad i marken. Men så fort det blir för stadigt så hoppar jag vidare till den okända gärdsgårdens rangliga mur.
Stunden när jag är på väg balanserar jag som vackrast. Tillfreds på väg mot något jag ännu inte vet men hoppas ska bli. Jag har gjort det så många gånger förut. Måndagar och nystart. Nya träningsprogram och detoxar. Kvällsdrömmar med Google, utbildningar och platsannonser. Byta plats på en byrå. Rensa en låda och tro på att den kommer se ut så för all framtid. Göra om, göra rätt. Outtröttligt tro på att denna gång har jag lärt mig. Nu blir något annorlunda. I vindens svep blir jag lugn. I vågens kraft hittar jag min. Att komma fram är bara vad jag tror att jag vill. Resan är mitt hem. Rastplatserna och de nya stoppen min vila. Jag vill leva enkelt men inte likadant som igår. Jag vill putsa på allt det fina men på nya sätt. Jag vill ta hand om allt jag älskar, vårda med vackra vyer och nya horisonter. Alltid på väg är kanske inte detsamma som att aldrig vara hemma. Att känna så stort att inte allt får plats kräver kanske en gårdag, ett nu och ett imorgon. Lekfullt hoppa från det som inte var jag till något som verkligen kan bli. Möta mig själv på mitten, speglandes i det vatten som ger ringar på vattnet. Stanna. Stanna upp ett slag. Kanske bara för idag. Ett djupare andetag. Här är jag. Nu men kanske inte sen. Allt jag vet är att jag idag är den. Sen skiftar jag färg och byter bo. För att det är mitt sätt att kunna tro. På att det kommer vackra blad att förälska mig i. På samma sätt som alla jag blir ett vi. Från en puppa till ett liv. Obalanserat och stadigt, i ett skiftande rike hittar jag mitt driv. Tack för stormen. Tack för det grå. Tack för soluppgång och en hoppfull himmel blå.  Livet gör ont. Punkt.
Jag ska inte ljuga och säga att du ska tänka positivt. Sjunga högt eller gurgla dig med salt i en vecka och sen är livet fest. Smärtan är en del av livet. Så jäkla provocerande att läsa. Nästan lika provocerande att skriva. Då måste jag ju stå för det. Inse. Begripa. Kanske förhålla mig till det. Kanske på sikt acceptera. Ibland gör det ont. Okej. Varken mer eller mindre. Varken fel eller rätt. Bara det som är. Vilken plats det ska få ta. Vad jag tänker om det jag känner. Vad jag tänker om det jag tänker. Vad jag känner om det jag tänker. Jag vill inte vara förnuftig. Jag vill inte skriva lätta ord om det som är så förbannat svårt. Jag vill inte förenkla kampen. Jag vill inte förminska den hopplöshet som tar över oss alla ibland. Vissa hela tiden. Därför vill jag skriva om det. Därför vill jag inte skriva om det. För jag vill så gärna att orden ska få vara våra hjältar som finns för oss när inget annat tycks göra det. Men ibland blir det bara meningar med tomt innehåll. Som en bruksanvisning ingen ändå orkar läsa. Ett recept som ingen orkar följa. Jag vill att mina bokstäver ska skrivas på ett osynligt papper där man måste gnugga bort det svarta för att läsa vad som står där under. Där de som vill träffas mitt i kan känna att de fått ett hemligt meddelande från någon som vet. Som fattar. Som inte fattar. Men som försöker ändå. Som vill. Som vågar. Som ibland inte, absolut inte vågar. Det är där jag vill mötas. Bakom förväntade tecken. Bakom korrekta stavelser och slagkraftiga budskap. För det finns något där efter. Där emellan. När meningar tar slut. När kraft ska finnas. Steg utan riktning ska tas. Det är där orden måste få kännas som mest. Upplevas. Trösta. Vilja. Förlåta. Lysa upp. Hoppas. Jag älskar vackra meningar. Men jag lever för att säga saker på sätt så att det fula får finnas även i solens strålar med tårar på kinderna.  Idag är jag mamma till en tonåring. 13 år. Jag minns omedelbar kärlek den där lördagsmorgonen klockan 10.52 så glasklart. Hur jag trodde att jag skulle dö i tjugo timmar under förlossningen. Slitas sönder av egen maskin. Jag kunde inte förstå hur andra som gjort det här kunde klara av att inte tappa förståndet när det kändes som att hela mitt väsen vreds i bitar. Totalfokus för att hålla ihop. 10.53 var all smärta borta. Utbytt mot matta-undanryckt-under-fötterna svimlande tokkärlek. Doften från ditt hår. Isvattnet på landstingsbordet. Hjärtats expansion. Dagen som blev den bästa i mitt liv. Vi kastade oss ut och flög. Det finns liksom inte så många andra valmöjligheter. Som förälder får man bygga planet medan man flyger. Besättningen lämnar sina platser med omedelbar verkan. Premiärfärden är så skakig och prio handlar om att överleva. Lägga allt annat åt sidan. Första landningen är en oerhörd lättnad och lycka. Att lära med tiden. Stundtals är det molnfritt och bästa förutsättningarna. Utan förvarning drar åskan in, lufthål, lampor som blinkar och passagerare som spyr. Ibland så nära att störta men sen lyckan av att komma upp, få se dig använda dina vingar. Du har sett mig gråta nästan lika många gånger som jag sett dig. Du har fått mig att skratta mer än någon annan. Vi har suttit i rädsla tillsammans under täcket i ditt rum när stormar dragit in. Vi har skrikit på varandra. Sagt ord vi ångrar. Turats om att tjata om saker vi vill ha eller beteendebeställningar. Besvikna miner. Dörrar som smälls. Smygande ånger. Kramar och sms. Jag trodde att jag skulle bli en annan mamma. Med större bullbak och mer bus. Matchande kläder och mumsig raw food som alla skulle tycka om. I fantasin är timmarna fler, tålamodet större och livet mycket enklare. Det är så mycket jag vill göra för dig. Så många dörrar jag vill öppna eller fönster att krossa. Lejonmamman i mig vill skydda dig från allt. Kasta dig upp i manen och galopperande visa dig världen. Slåss mot alla faror. Men jag vet att du måste få göra på ditt sätt. Se dina sanningar, välja dina vägar. Såras. Läka. Lära. Leva. Men jag går bredvid. Stolt över den du är. Trygg över den kompass du bygger inom dig. Fylld av kärlek, alltid oavsett. Du visade mig en plats inom mig jag inte visste fanns. Du gav mig en kärlek som aldrig kan mätas. Du fick mig att inse vad livet kan vara. Idag firar vi dig. Livet. Lyckan. Att få ha dig i våra liv. Tack för varenda sekund du har varit hos mig. Det finns inget som kan beskriva hur mycket jag älskar dig.  ”Att inte veta är också en bra plats att börja på”. Det är en mening som jag tar med mig från sommarens lilla läsning. Vissa ord hittar sin plats direkt. Lägger sig till rätta och bäddar tvivel med hopp. Jag har ingen storslagen, flashig femårsplan. Vet knappt vad vi ska äta till middag imorgon. Drömmer och fantiserar. Önskar och hoppas men vet att livet alltid har sin egen agenda. De senaste månaderna har planering fått ett nytt perspektiv. ”Försök gissa, säger livet. Men jag gör ändå som jag vill”. Ibland är det som att jag tror att omåttligt tänkande kan få mig att slippa undan smärtan. Att tillräckligt mycket kontroll gör att inget ska gå fel. Som att överdriven oro bygger broar till en skyddad ö där mina nära och kära bara har det bra. ”Du behöver inte veta så himla mycket eller tänka ännu mer, du behöver bara veta nästa steg. Inte imorgon eller nästa månad. Idag! Vad står näst på tur?” Det knakar från tänkandet. Sätter skygglappar för det jag känner. Tappar kontakten däremellan. Kroppen talar alltid sanning men jag försöker manipulera till mer önskvärda svar. ”Vad var det jag sa?”, svarar framtiden lite längre bort. Jag håller för öronen för jag vill inte höra andras planer för mig. Kan inte ens höra mina egna. Jag har fullt upp med att översätta samtalen från hjärta och mage. Transkribera tankarna till känslornas kanaler. Sammanfatta och lägga min röst i livets postfack. Ogiltigförklarad ändå. Livet händer. Två steg åt höger. Upp på tå. Pausa. Dansa på en annan bana. Krokna. Titta på. Frustration bränner till i källaren som snickrar nya försök. Sucka uppgivet och förvrida ansiktet i omogen grimas. Genomskådad. ”Man får inte alltid ihop det mamma. Men det det blir som det ska ändå”, säger den trettonåring jag aldrig vill sluta lyssna på. Han kramar mig. Jag låter mig få slappna av för en halv sekund. Tankstation. Älskas. Av alla mästare jag lär av så står den finaste jag vet hemma hos mig med fötterna på tandborstfläckigt badrumsgolv med hemkunskapsbok i handen och armen om sin trötta mor. Att få ta emot kan också vara det vackraste sättet att ge på. Men just där, just då, var det han som gav mig. Ett ögonblick av sinnesro, en kärlekspil av stolthet och en avklippt kontakt för att det inte är meningen att allt ska gå ihop. Vi är inte skapta för att vara tillräckliga eller kunna göra allt själva. Vi är här för att göra tillsammans. Behöva och behövas. Att i tillhörighet få gå på vägar där vi inte vet vad vi ska. |
